Chaufför i själ och hjärta Norran Onsdag 7 September 2005    13:40
MALÅ Han har kört taxi i 41 år och är fortfarande extremt förtjust i sitt yrke. Erland Hellsten är ett med sitt jobb och har aldrig ångrat sitt yrkesval. När han var arton år dog pappan i en trafikolycka. Erland var äldst av de fyra syskonen och fick delvis axla ansvaret för att föra familjens åkeriföretag vidare. – Egentligen ville jag bli flygare, säger han. Men några år tidigare råkade jag ut för en olycka med en kapsåg och miste tre fingrar. Det satte stopp för den drömmen. Han visar upp den vänstra handen och där finns bara tumme och pekfinger kvar. Resten är bara stumpar. Kanske var det ödet som ville styra? Hans lott i livet blev att bli chaufför i stället. 1964 fick han börja köra personbefordran	Foto: Britta Stenberg Älskar ratten. Erland Hellsten har kört persontransporter i över fyrtio år. Han blir aldrig less. Det han hoppas på nu är att någon lika entusiastisk tar över i framtiden
Vi sitter inne i den fint inredda taxistationen. Telefonen ringer, han ger klara och distinkta körorder till sina kollegor. Här råder ordning och reda. I Malå är han känd som taxiñErland, eller Erland, chauffören. En mix av personlig koppling till yrket. Så vill han också ha det. – När ungarna stiger på bussen presenterar vi oss. Jag vill vara en individ för dem, likaväl som de är personer för mig. Jag försöker lära mig deras namn så snabbt jag kan. Det är början till den respekt jag vill att vi ska visa varandra. Han berättar om sina 41 års erfarenhet av att skjutsa skolbarn. Tre generationer ungar. Han tycker inte att barnen blivit annorlunda på något sätt. Bråkande skolbarn är ett okänt begrepp för honom. – Det är vuxnas attityder som förändrats, barnen är likadana nu som då.
Erland förklarar: – Det handlar om respekt. Regler, tydlighet och vårt eget bemötande. Fast visst har yrket förändrats genom tid, men det beror på yttre förutsättningar. Numera kör han inte taxi på nätterna som han en gång gjorde. – Då körde jag alla sorts skjutsar, från och till privata fester, sjukskjutsar och förlossningsfärder. Det blev ett brokigt galleri av möten med människor. Hur har han då hanterat detta, att komma så nära människor i så privata angelägenheter? För det är ju så att taxichauffören ofta blir den som folk öppnar sig för. Berättar om sina bekymmer och hemligheter. – Jag har aldrig haft problem med detta. När de går ut ur bilen, försvinner också samtalet, säger Erland. Visst händer det väl att jag gråtit tillsammans med folk, jag har lätt att känna empati och har lätt för att gråta, säger han, men jag avgränsar mig. Jag är levnadsglad och har lätt för att gå vidare. Kanske just därför har yrket blivit hans livsstil och hans fascination genom alla år.		Gillar sitt jobb. Erland Hellsten gillar att träffa människor. Därför har jobbet som taxi och busschaufför passat honom som hand i handske
– Jag har haft fantastiska yrkesår. Min uppfattning är att man kan tala om allting och att det är bra att kunna göra det. Jag är inte främmande för att tala om döden, lika lite som om livet. Han är en lugn och stabil person. Hetsar inte upp sig och stressar aldrig. – Jag har aldrig varit med om någon enda situation där jag känt mig rådlös, berättar han. När jag kört gravida på väg till förlossning har jag suttit och klockat värkarbetet. Nära har det varit, men jag har faktiskt inte haft en enda taxiförlossning under alla dessa år.
Svårigheter då, något som varit extra jobbigt? Visst har det hänt att jag kört sjuktransporter där någon avlidit under färden. – Men, konstaterar han, sådant är ju livet, det är både födelse och död.		Britta Stenberg britta.stenberg@norran.se 0953-102 46